Nödlånefaciliteter

Nödlånefaciliteter är arrangemang där en centralbank tillhandahåller likviditet till finansiella institut under perioder av stress eller marknadsavbrott, utanför ordinarie penningpolitiska operationer. Syftet är att upprätthålla finansiell stabilitet, förhindra smittspridning mellan finanssektorn och säkerställa att betalningssystemen fungerar.

Så fungerar de vanligtvis. Lånen är ofta kortfristiga och ges mot särskilda villkor som kan innefatta solvabilitetsbedömning, efterfrågan av akut likviditet och krav på stärkt säkerhet som pant av tillgångar. Räntan ligger ofta över den policybaserade räntan och lånefaciliteterna används när marknadsfinansiering är svårtillgänglig och institutionen inte kan få pengar via normala kanaler. Besluten fattas av centralbanken i samarbete med tillsynsmyndigheter och ofta krävs att lånet bevarar eller återupplivar fungerande betalningssystem, snarare än att lösa solvencyproblem hos låntagaren.

Exempel och användning. EU:s centralbankssystem använder Emergency Liquidity Assistance (ELA), administrerad av nationella centralbanker under ECB:s överinseende. I USA Tillhandahåller Federal Reserve Discount Window, och i Storbritannien finns olika likviditetsfaciliteter via Bank of England. Under finanskriser har nödlånefaciliteter använts för att avlasta pressade institut och hindra systemisk kollaps.

Betydelse och risker. Nödlånefaciliteter är verktyg för att bevara finansiell stabilitet och betalningssystemets funktion, men deras användning följs noggrant eftersom de kan innebära moraliskt risktagande och incitament till överdriven risk. De ska inte ersätta solvencyåtgärder utan komplettera tillsyn och resolution vid behov.