Nätverksisolering

Nätverksisolering, eller nätverkssegmentering, är en strategi för att begränsa kommunikation mellan olika delar av ett datornätverk. Genom att avgränsa trafik mellan enheter, applikationer eller affärssegment kan man minska konsekvenserna av säkerhetsincidenter, förbättra åtkomstkontroll och optimera prestanda. Det finns två huvudsakliga former: fysisk isolering, där delar av nätverket är separerade, och logisk isolering, där trafiken delas upp genom nätverkslogik trots gemensam infrastruktur.

Vanliga tekniker inkluderar VLAN och subnät som definierar trafikgränser, brandväggsregler och ACL:er som filtrerar kommunikation, samt DMZ-zoner för att placera offentliga tjänster vid nätverkets kant. Nätverksisolering kan också uppnås med VPN-lösningar och, i större eller mer automatiserade miljöer, programvarudefinierad nätverksteknik (SDN) eller nätverksvirtualisering. I särskilt känsliga miljöer används ofta luftgap, där vissa system helt saknar anslutning till övriga nätverk.

Användningsområden inkluderar företag, offentlig sektor, vård, finans och industri (OT/ICS) där isolering minskar risker vid attacker och underlättar efterlevnad av krav på dataskydd och informationssäkerhet, såsom ISO 27001. Denna strategi underlättar också övervakning och incidentrespons genom att avgränsa misstänkt trafik.

Fördelar och utmaningar: isolering ger ökad säkerhet, enklare övervakning och bättre tolerans mot överbelastning. Utmaningar innefattar ökad komplexitet, krav på noggrann konfiguration och kontinuerlig administration för att hålla policyer uppdaterade; felkonfiguration kan leda till oavsiktlig blockering eller oönskad kommunikation.