Nätnätsförbindelser

Nätnätsförbindelser avser länkar som kopplar två eller flera nätverk så att kommunikation eller överföring av energi kan ske mellan dem. Begreppet används inom många sektorer, främst informationsteknik och elkraft, men även telekommunikation och industriell automation. Förbindelserna kan vara fysiska, som fiberkabel eller andra optiska/elektriska länkar, eller logiska, till exempel virtuella privata nätverk och nätjänster som gör att olika nätverk beter sig som ett sammanhängande system.

Inom informationsteknik och telekommunikation används nätnätsförbindelser ofta för uppkopplingar mellan operatörer eller inom datacenter, till exempel genom peering vid internetutbyten (IXP), transitavtal och korskopplingar i kärnnätverk. Vanliga tekniker är Ethernet, IP, BGP och MPLS, och standarder som möjliggör interoperabilitet. Tillgång till nätnätsförbindelser regleras ofta genom avtal mellan parter och kan präglas av tids-, pris- och kapacitetsregleringar.

Inom elkraft stöder nätnätsförbindelser samordning mellan olika kraftsystem, till exempel över nationsgränserna. Dessa interconnectioner kan vara överföringsledningar med växelström (HVAC) eller högspänningslikström (HVDC). Syftet är att öka tillförlitlighet, sänka kostnader och möjliggöra handel med el över stora geografiska områden. Drift och planering styrs av gemensamma yrkesnormer och regulatoriska ramar, inklusive nätkoder och europeiska/regionala överenskommelser.

Framtiden för nätnätsförbindelser är nära kopplad till energitransitionen och digitalisering. Ökad integration av förnybar energi, högre krav på cybersäkerhet och interoperabilitet samt nya affärsmodeller driver utvecklingen mot snabbare, mer flexibla och säkrare förbindelser.