Näringsupptagbarhet

Näringsupptagbarhet, eller bioavailability, betecknar den andel av ett näringsämne i föda som absorberas från tarmen och används av kroppen. Den beskriver hur effektivt ett näringsämne görs tillgängligt för metabolism, tillväxt och underhåll.

Faktorer som påverkar näringsupptagbarheten inkluderar livsmedlets sammansättning och bearbetning, näringsämnets kemiska form, och närvaron av antinutrients såsom fytinsyra och oxalater. Individen själv påverkas av faktorer som ålder, tarmhälsa, genetiska variationer och förekomst av sjukdomar. Dessutom spelar måltidens sammansättning en roll, till exempel fett som ökar upptaget av fettlösliga vitaminer och andra näringsämnen som kompletterar varandra.

Exempel på näringsämnen och interaktioner: järn har högre biotillgänglighet i sin hemeform från animaliska källor jämfört med icke-hemejärn från växter. C‑vitamin ökar absorptionen av icke-hemejärn, medan fytinsyra och kalcium kan hämma järnupptaget. Fett i måltiden förbättrar upptaget av fettlösliga vitaminer som A, D, E och K, och karotenoider kräver fett för att absorberas.

Mätning och tillämpning: bioavailability kan bedömas som relativ bioavailability i jämförelse med en referensform i humana studier eller via in vitro-metoder såsom digestionssimulationer och Caco-2-cellsmodeller. Resultaten används i näringsrekommendationer, kostdesign och livsmedelsutveckling.

Betydelse och tillämpningar: förståelsen av näringsupptagbarhet är viktig för att bedöma näringsstatus och planera kostråd, särskilt för grupper med ökat behov eller nedsatt upptag, som gravida, äldre och personer med malabsorption. För att förbättra upptaget rekommenderas bland annat kostkombinationer, rätt förberedelse som blötläggning, groddning och fermentering samt användning av berikade produkter eller kosttillskott.