Nätverkstillgänglighet

Nätverkstillgänglighet är graden av tillgång till nätverkstjänster och nätverksresurser för behöriga användare vid en viss tid. Begreppet omfattar både nätverksinfrastrukturen (routrar, switchar, länkar) och tjänster som är beroende av nätverket, till exempel DNS, autentisering och uppkoppling till molntjänster. Tillgängligheten mäts vanligtvis som andelen tid under vilken tjänsten är fullt tillgänglig jämfört med den totala tidsperioden.

Vanliga mått är drifttid (uptime) beräknat som (Total tid − Nedtid) delat med Total tid. Nedtid definieras som perioder när tjänsten inte uppfyller överenskomna prestandakriterier, till exempel att svarstider överskrider en viss tröskel eller att tjänsten är helt otillgänglig. I praktiken kombineras ofta kvantitativa mätningar av kvalitativa mål såsom svarstid och paketförlust. Tillgänglighet kan bero på olika nivåer, från enskilda komponenter till hela leverantörskedjan.

Faktorer som påverkar nätverkstillgängligheten inkluderar hårdvarufel, mjukvarubuggar, felkonfigurationer, planerat underhåll, energiförsörjning och externa uppkopplingar. Överbelastning, störningar och attacker kan också orsaka avbrott eller prestandaförsämringar. Redundans och felövergång (failover) används ofta för att höja tillgängligheten.

Främsta åtgärder för att förbättra tillgängligheten är redundanta länkar och nätverksvägar, lastbalansering, multi-homing, snabb återställning vid fel, kontinuerlig övervakning samt tydliga incident- och förändringshanteringsprocesser. Tillgänglighet är ofta en del av tjänsteavtal (SLA). Metoderna följer interna IT-servicemanagement-ramverk och kontinuitetsstandarder, där nyckeltal som MTBF (genomsnittlig tid mellan fel) och MTTR (genomsnittlig tid till åtgärd) används tillsammans med uppnådda SLA.