Minnespartitionering

Minnespartitionering är en minneshanteringsmetod där fysiskt minne delas upp i separata partitioner som tilldelas processer. Varje partition fungerar som en avgränsad enhet med en viss storlek, isolerad från andra partitioner, vilket ger skydd mellan processer och en förutsägbar minnesstruktur i multiprogrammering.

Denna teknik kan vara statisk eller dynamisk. Vid statisk (fasta) partitioner bestäms storleken och antalet partitioner vid uppstart och kan inte förändras utan omstart. Vid dynamisk partitionering kan partitionernas storlek ändras under körning genom att allokera eller frigöra minne eller genom att omfördela block. Dynamiska partitioner minskar intern fragmentering men kan leda till extern fragmentering.

Nackdelar med minnetspartitionering inkluderar fragmentering och ineffektiv användning av minne jämfört med modern virtuell minneshantering. Fördelarna består i enkel implementering, snabb kontextväxling och starkt processskydd, eftersom varje process är begränsad till en egen partition. I praktiken har fasta och dynamiska partitioner varit vanligare i äldre system och i vissa inbyggda eller realtidsmiljöer.

Idag domineras minneshantering i vanliga datorer av tekniker som paging och segmentering, vilka möjliggör minnesdelning utan fasta partitioner och med virtuell minnesstyrning. Minnespartitionering används fortfarande i vissa specialfall, men har i stor utsträckning ersatts av mer flexibla tekniker som ger bättre minnesutnyttjande och skydd.