Miljöskyddet

Miljöskyddet är den svenska termen för miljöskydd, och avser policyer, program och åtgärder för att skydda luft, vatten, mark, biologisk mångfald och folkhälsa mot föroreningar och nedbrytning.

Omfånget omfattar luft- och klimatskydd, vattenförvaltning, avfall och resursanvändning, naturvård, kemikalieskydd, buller och markanvändning. Det syftar till att förebygga föroreningar, minska risker och främja hållbar utveckling.

Den rättsliga ramen vilar på Miljöbalken och relaterade lagar, genomförda i samarbete med internationella och EU-direktiv som kräver efterlevnad av företag, myndigheter och individer.

Styrningen innefattar statliga myndigheter som regeringen och Naturvårdsverket, samt regionala och kommunala myndigheter som utfärdar tillstånd, utför tillsyn och övervakar planering.

Instrumenten inkluderar tillståndsprövning, miljökonsekvensbeskrivningar, övervakning, avgifter och subventioner samt marknadsmekanismer som EUs utsläppshandel. Offentlig information och upphandling stödjer också skyddet.

Historia: Miljöskyddet växte fram i Sverige från 1960- och 1970-talen, med lagstiftning som stärker skyddet av ekosystem och folkhälsa. Policyerna betonar nu hållbarhet, klimatåtgärder och en cirkulär ekonomi.

Utmaningar: balansera tillväxt med skyddsmål, klimatförändringar, hot mot biologisk mångfald, tillsyns- och deltagandeutmaningar samt möjliggörande av offentlig medverkan.

Se även: Miljöbalken, Naturvårdsverket, EU:s miljöpolitik, cirkulär ekonomi.