Mikrosatelliter

Mikrosatelliter är små artificiella satelliter som vanligtvis väger mellan cirka 10 och 100 kilogram och som oftast används för specifika uppdrag i låg omloppsbana. Definitioner varierar något mellan olika standarder och användningsområden.

En viktig utveckling inom mikrosatelliter är CubeSat-standarden, där en enhet (1U) mäter 10 x 10 x 10 cm och väger omkring 1 kg. CubeSats kan kombineras i större konfigurationer, till exempel 3U, 6U eller 12U, vilket ger större kraft och funktionalitet. Denna standard har möjliggjort enklare utvecklingsmiljöer och snabbare tid till färdiga plattformar.

Användningsområden inkluderar jordobservation, kommunikation, teknologitester, vetenskapliga uppdrag och utbildningsprojekt. Mikrosatelliter används ofta i konstellationer för att öka täckning eller redundans.

Fördelar och begränsningar: lägre kostnader och kortare utvecklingstider gör det möjligt för universitet, företag och start-ups att genomföra satellittutveckling. Begränsningar inkluderar begränsad effekt, begränsade kommunikations- och datahastighetsmöjligheter, begränsad lagringskapacitet och kraftförsörjning, samt utmaningar med termisk kontroll och rymdmiljöns stränga krav.

Historien: Mikrosatelliter blev bredare kända med CubeSat-standarden som utvecklades i slutet av 1990-talet av Cal Poly och Stanford University. Standarden och tillhörande plattformar har drivit fram ett stort antal utbildnings- och kommersiella uppdrag och möjliggjort konstellationer av små satelliter. Idag används mikrosatelliter av både offentliga och privata aktörer globalt, ofta i nätverk och flytta in i olika marknadssegment.