Metallklingor

Metallklingor är ett slagverksinstrument som består av en uppsättning metallrör eller stavar som är upphängda i en ram och avsedda att ge definierade toner när de slås. De vanligaste konfigurationerna är stavklingor (bar chimes), där kortare metallrör är upphängda horisontellt i en ram, och tubulära klingor (tubular bells), långa rör som hänger vertikalt i en uppsättning och ofta används för deras långa klingande sustain.

Materialen varierar mellan stål, aluminium och brons. Rörets längd och väggtjocklek avgör tonhöjd och färg på klangen. En typisk uppsättning är ordnad i stigande eller kromatisk skala och kan vara diatonisk eller kromatisk beroende på hur den tillverkats.

Spelare slår klingorna med mjuka klubbor eller filthuvuden, vanligtvis klädda i filt, för att få en ren, jämn klang. Tonerna är långvariga, och klangen kan kontrolleras genom dämpning och genom hur hårt man slår. Glissando uppnås ibland genom att rulla klubban över klingorna eller genom snabb övergång mellan tonerna.

Metallklingor används ofta i symfoniorkestrar, kammermusik, konserthus, musikundervisning och filmmusik. De tillför ljusa, klara toner som kan efterlikna klockklang och skapa atmosfär i samtida konserter.

Historia: utvecklingen av metallklingor och tubulära klingor tog fart under 1800- och 1900-talen, med ökade krav på pitchkontroll och längdtoner. I dag finns flera fabrikat och modeller som tillhandahåller olika tonomfång och färger.