tonhöjd

Tonhöjd är i musik- och akustiklära den perceptuella dimensionen som gör att vi uppfattar en ton som högre eller lägre i förhållande till andra toner. Den beskriver hur högt eller lågt en ton upplevs, till skillnad från tonens identitet (tonhöljets “förnamn” eller tonhöjdens kromatik) eller dess volym och färg. Tonhöjd används för att beskriva melodireferenser, intervall och melodiska konturer samt i studier av hur människor uppfattar olika tonlandskap.

Tonhöjd kopplas främst till frekvensen hos ljudets grundton. Ökad frekvens upplevs generellt som högre tonhöjd. I praktiken följer tonehöjden en logaritmisk skala: en fördubblad frekvens upplevs som ett högre oktavregister. Detta gäller oberoende av temperamentet i musiken, även om exakt frekvensförhållande och namngivning av tonen (till exempel A4 = 440 Hz) varierar mellan kulturer och instrument. Tonhöjden är därmed en relativ dimension som ofta jämförs över oktaver eller mellan olika tonarter.

Perceptionen av tonhöjd påverkas inte endast av grundfrekvensen utan också av tonens timbre och spektrala sammansättning. Vid komplexa ljud kan starka övertoner och fenomen som saknad fundamental modulera hur hög tonhöjden upplevs. I praktiken kan två ljud med samma grundfrekvens upplevas ha något olika tonhöjd beroende på deras klangfärg och spektrala struktur. Tonhöjd används därför i analys av melodier, intervall och framåtdrivande konturer, ofta oberoende av tonens exakta namn (pitch class).