Magnetresonansbilder

Magnetresonansbilder är bilder som framställs med magnetresonansavbildning (MRI), en medicinsk avbildningsteknik. Metoden använder starka magnetfält och radiovågor för att få väteprotoner i kroppen att avge signaler, som omvandlas till tvärsnittsbilder med mycket god mjukvävnadskontrast och utan användning av joniserande strålning.

Principen är att protonernas spinn som normalt pekar slumpmässigt i ett starkt fält riktas efter fältet. Vid radiofrekvenspulsning perturbas de och när signalen återhällas skapas bilddata. Olika pulssekvenser ger olika kontrast – T1-viktad, T2-viktad och andra sekvenser som FLAIR.

Klinisk MRI använder vanligtvis fältstyrkor mellan 1,5 och 3 tesla, ibland högre i forskning.

Vanliga användningsområden inkluderar strukturell avbildning av hjärna och ryggmärg, leder och muskler, samt onkologi, kardiologi och visceral medicin. Funktionell MRI (fMRI) mäter hjärnans hemodynamiska svar för att lokalisera aktiva hjärnområden under uppgifter. Diffusions-MRI (dMRI) kartlägger vattenrörelse och används för att rekonstruera vita trådar i hjärnan.

Säkerhet och begränsningar: MRI är i stort sett säkert men är kontraindicerat för vissa metallimplantat. Gadoliniumbaserade kontrastmedel används i vissa undersökningar men kan vara riskfyllda för njurfunktionen. Vanliga begränsningar är kostnad, tillgänglighet, längre undersökningstider och bildartefakter från rörelse eller metallföremål.

Historik: MRI utvecklades på 1970- och 1980-talen, bland annat av Paul Lauterbur och Peter Mansfield, och har sedan dess blivit en central teknik inom diagnostik och forskning.