Luktreceptorceller

Luktreceptorceller, eller olfaktoriska receptorneuron, är de sensoriska nervcellerna i luktepitelet i näsan som omvandlar flyktiga luktmolekyler till elektriska signaler. De är bipolära neuroner vars dendrit når slemhinnan och slutar i mikroskopiska luktcilier som bär luktreceptorerna. Axonen passerar genom cribriform plate och når luktbulben där de synapserar i specifika glomeruli.

Receptorer och kodning: Varje luktneuron uttrycker i praktiken endast en typ av luktreceptor, som är en G-proteinkopplad receptor. Människan har ungefär 400 funktionella luktreceptorgener; totalt utgör de en av de största genfamiljerna i genomet. Doftmolekylerna aktiverar flera receptorer samtidigt i en kombination, vilket möjliggör en komplex och upptäckt luktprofil. Neuroner som uttrycker samma receptor projiceras till samma glomerulus i luktbulben, vilket skapar en topografisk karta över dofter.

Signaleringsväg: Vid ligandsbindning aktiveras Golf, vilket stimulerar adenylylcyklas III. Detta ökar cAMP och öppnar cykliska nukleotid-gateda (CNGA2) jonkanaler, vilket leder till Na+ och Ca2+-inflöde och depolarisering av neuronet. Ca2+-inflödet aktiverar Ca2+-beroende Cl−-kanaler som förstärker signalen och bidrar till förstärkning av aktiviteten.

Regenerering och betydelse: Luktepitelet innehåller stödjeceller och basalceller som kontinuerligt regenererar nya luktreceptorceller, vilket ger turnover över veckor till månader. Olfaktorisk funktion kan minska med åldern eller efter skador och infektioner, vilket kan resultera i anosmi eller hyposmi. Olfaktoriska receptorer utgör ett av de mest mångfaldiga och kritiska sinnesfunktionerna för luktperception.