Luftfotogrammetri

Luftfotogrammetri är en kartografisk och geografisk metod där mätningar och kartproduktion görs från fotografier som tagits i flygandeplattformar, exempelvis flygplan eller drönare. Genom att använda överlappande bilder och stereopar kan höjd, form och position beräknas, vilket möjliggör georefererade kartor och 3D-modeller av landskap och mänskliga miljöer.

Historiskt utvecklades metoden under 1900-talet med analoga kameror och markstöd. Digital luftfotogrammetri tog fart på allvar från 1990-talet tack vare GPS/GNSS, IMU och automatiserad bildmatchning. Modern praxis innefattar bland annat flygplan, helikoptrar och framför allt obemannade luftfarkoster (drönare), samt programvara som utför bundle adjustment för ökad noggrannhet.

Arbetsflödet inkluderar noggrann flygplanering med tillräcklig bildöverlappning (typ 60–80 procent längs flygriktningen och 20–40 procent transversal), insamling av georefererade bilder och användning av markkontroller när så krävs. I efterbearbetningen sker kamerakurering och geometrisk orientering, bildmatching och generering av produkter som ortofoton, DSM/DEM och punktmoln. Resultatet är georefererade data som kan integreras i GIS.

Användningsområden omfattar kartläggning, stadsplanering, infrastrukturprojekt, jord- och skogsbruk, miljöövervakning och kulturarv samt katastrof- och riskbedömning. Noggrannhet varierar med sensor, flygprofil, markkontroller och vegetationstäcke; i drönarbaserad luftfotogrammetri uppnås ofta centimeterklass i öppna områden och bättre detaljer i öppet landskap, medan tät skog utgör större utmaningar.

Lagstiftning och integritet är viktiga aspekter; flygningar kräver tillstånd och följer lokala regler och bestämmelser. Fördelar jämfört med vissa alternativa tekniker är lägre kostnader och snabbare leverans av detaljerade geodata, medan arbetet kan begränsas av väder, siktriktningar och vegetationens påverkan.

---