Ljusflödesenhet

Ljusflödesenhet, latin lux, är en SI-enhet förmått av mängden ljus som faller på en yta. En lux definieras som en lumen per kvadratmeter (1 lx = 1 lm m⁻²). En lumen är en mått på ljusets totala flöde som uppfattas av det mänskliga ögat. Därför uttrycker lux den upplevda ljusstyrkan vid en specifik punkt på ytan, och påverkas av både ljuskällans effekt och avståndet mellan ljuskälla och yta, liksom av reflektioner och absorptionsförluster.

I praktiken används lux för att bedöma belysningens lämplighet i miljöer som kontor, skolor, sjukhus och arbetsplatser. Standardföreskrifter för arbetsbelysning inom EU och andra länder anger ofta minimikrav i lux, exempelvis 500–750 lx för kontorsutrymmen. High‐light areas, som tidnings dagar eller skrivande, kräver ofta högre mottagningsvärden på upp till 1500 lx.

Lux mäts med hjälp av fotometrare eller luxmätare, som ofta innehåller ett fotoreceptor­sensor (ofta en P‑sensort), en optisk filter‑kammare för att efterlikna mänsklig ögons spektrala känslighet och en algoritm för förhållande­justering. Modern utrustning kan automatiskt korrigera för perspektivförändringar och spektral fördelning av ljuset.

Ordet "lux" kommer från latinet för "ljus" och har på svenska ett tekniskt betydande, samtidigt som det har ett allmänt folkmagnest. På svenska används termen särskilt inom belysningsdesign, arkitektur och bygglovskrav.