LiDARteknik

LiDARteknik, eller LiDAR, står för Light Detection and Ranging och avser metoden att mäta avstånd genom att sända snabba laserpulser och registrera tiden tills de reflekteras tillbaka. Genom att samla räckviddsdata kan systemet skapa tredimensionella representationer av omgivningen med hög rumslig noggrannhet.

En LiDAR-enhet består normalt av en laser, en detektor för det återreflekterade ljuset och en scanningmekanism som styr strålarna samt en bearbetningsenhet som omvandlar signalerna till ett punktmoln. Våglängden som används varierar, oftast nära-infraröd, cirka 905 nm eller 1550 nm, där valet påverkar räckvidd, upplösning och ögonsäkerhet. System finns i olika konfigurationer: flygande LiDAR för övergripande kartläggning, terrestra (markbaserade) system för detaljer i byggnader och terräng, samt mobila sensorer för fordon och robotar. Skanning kan ske med roterande speglar, linjär avbildning eller i flera axlar.

Användningar inkluderar kartläggning och topografi, skogsbruk, stadsplanering, kulturarv och arkeologi, samt autonom körning, robotik och klimatforskning. LiDAR ger punktmoln som kan kombineras med bilddata för att skapa detaljerade terräng- och byggnadsmodeller.

Fördelar inkluderar hög upplösning och snabb fångst av stora ytor samt förmåga att verka i vissa miljöer där andra metoder misslyckas. Begränsningar innefattar kostnad, behov av klar sikt och väderförhållanden, krav på georeferering och omfattande datahantering. Särskilda säkerhetsaspekter gäller ögonsäkerhet vid vissa våglängder och regleras av standarder.

Framtiden väntas präglas av mindre, billigare och mer robusta solid-state LiDAR samt förbättrad sensorfusion och integrering i SLAM-baserad kartläggning.