Ledningsvävnad

Ledningsvävnad är den vävnad i kärlväxter som möjliggör långvägstransport av vatten, mineraler och organiska näringsämnen mellan olika delar av växten. Den består huvudsakligen av två system: xylem, som leder vatten och mineraler uppåt från rötterna, samt floem, som transporterar sockerarter och andra organiska ämnen från fotosyntetiska källor till vävnader som behöver dem eller lagrar dem.

Xylem består av döda celler vid mognad, ofta med lignifierade väggar. De viktigaste ledningsenheterna är trakeider och kärlämnen, som bildar kontinuerliga ledningar. Vattentransporten drivs främst av transpirationskraft och rottryck, enligt kohesions-spännings-teorin.

Floem består av levande sievrörsceller (siever tube elements) och kompanjonceller som samarbetar i aktiv transport av sockerarter (främst sucrose) från källor till vävnader som behöver dem eller lagrar dem. Materialet rör sig genom silplattor mellan cellerna med hjälp av turgor och osmotiska gradienter. Floem kan transportera i två riktningar och anpassar sig efter växtens behov.

I växter är ledningsvävnaden oftast organiserad i kärlsträngar i stammar, rötter och blad. Hos vedväxter bildas sekundär ledningsvävnad i samband med vaskulärt kambium, vilket ger ökat ledningsflöde under tillväxt och bildar ådror i trädet.

Ledningsvävnaden är avgörande för växtens förmåga att förse alla delar med vatten, mineraler och näring samt att möjliggöra snabb anpassning till miljöförändringar.