Landskyddande

Landskyddande är ett svenskt begrepp som beskriver handlingar, policyområden och egenskaper som syftar till att skydda landskapets värden. Begreppet omfattar ekologiska, hydrologiska och kulturella dimensioner samt det visuella och estetiska värdet i ett landskap. Landskyddande åtgärder skall motverka skador som kan uppstå genom bebyggelse, jord- och skogsbruk, infrastruktur och turism.

Begreppet används inom olika sektorer, bland annat i riks-, regional- och kommunal planering, naturvård och kulturmiljövård. Det kan ligga till grund för beslut om markanvändning, zonindelningar och skyddsåtgärder som bevarar landskapets karaktär och ekologiska funktioner.

Praktiska exempel på landskyddande åtgärder är bildandet av skyddade områden, bevarande av naturliga och kulturhistoriska landmärken, vård av habitat och återställande insatser för att motverka fragmentering. Det innefattar även bevarande av vallmarker och betesmarker, samt främjande av hållbart jord- och skogsbruk som minimerar landskapsfragmentering.

Landskyddande arbete påverkas ofta av nationell miljö- och planlagstiftning, och utförs i dialog mellan statliga myndigheter, regioner och markägare. I Sverige är naturskyddslagstiftning och plan- och bygglag centrala ramverk; lokala beslut kan innebära skyddsklassningar, detaljplaner och naturreservatsbildning som landskyddande mål.

Relaterade begrepp är landskapsvård, naturvård och kulturlandskap. Begreppet används i svenska och i internationell kontext ofta som landscape protection eller landscape conservation på engelska.