Landfyllning

Landfyllning, eller deponering, är en metod för att hantera avfall genom att deponera det i en kontrollerad miljö, vanligen i en anläggning som är konstruerad för att minimera påverkan på omgivningen. Processen innebär att avfallet läggs i skikt i en fördjupning eller på en höjd, där varje skikt täcks med jord eller annat material för att förhindra spridning av lukt, insekter och andra föroreningar. Landfyllning har länge varit en central del av avfallshanteringen, men dess användning har minskat på senare år på grund av miljö- och hälsorisker.

En välfungerande deponi måste uppfylla stränga miljökrav för att skydda mark, vatten och luft. Avfallet sorteras ofta innan det deponeras för att separera farliga ämnen, som kemikalier eller elektronik, som måste hanteras på ett särskilt sätt. För att minska risken för föroreningar används ofta liners, som är täta skikt av plast eller leror, för att förhindra läckage av metangas och lösningsmedel. Dessutom samlas upp metangas, som bildas vid nedbrytningen av organiskt avfall, och kan utvinnas för energi eller brännas för att minska klimatpåverkan.

Landfyllning är dock inte en hållbar lösning på lång sikt. På grund av begränsad plats och ökande miljömedvetenhet har många länder infört strängare regler eller förbjudit deponering av vissa typer av avfall, som organiskt avfall eller förpackningar. Istället uppmuntras återvinning, kompostering och förbränning med energåtervinning som mer hållbara alternativ. I Sverige och andra länder har avfallsmängderna minskat genom förbättrad avfallshantering och ökad återanvändning, vilket minskar behovet av landfyllning.