Kärnvapentestförbud

Kärnvapentestförbud är internationella överenskommelser och normer som syftar till att förbjuda kärnvapentester och därmed begränsa spridningen och utvecklingen av kärnvapen samt minska kärnvapenrelaterade risker. De två mest kända inslagen i den internationella rättsramen är det delvisa testförbudet från 1963 och det mer omfattande förbudet som förhandlats fram sedan 1990-talet.

Det delvisa kärnvapentestförbudet, i praktiken kallat Partial Test Ban Treaty (PTBT) från 1963, förbjuder kärnvapentester i atmosfären, i rymden och under vatten. Undersökningar och tester under marken är tillåtna enligt denna överenskommelse. PTBT spelade en viktig roll i att begränsa offentliga miljökontroller och flyttningar av kärnvapentester till underjordiska arenor.

Det mer omfattande kärnvapentestförbudet är Comprehensive Nuclear-Test-Ban Treaty (CTBT). Fördraget antogs av Förenta nationernas generalförsamling 1996 och öppnades för underskrift samma år. CTBT förbjuder alla explosiva kärnvapentester, oavsett plats eller mediakontakt, inklusive luft, rymd, vatten och jord. För att träda i kraft krävs ratifikation av 44 särskilda Annex II-stater som hade kärnvapenrelaterad teknik vid tiden för fördragets utformning; trots bred internationell acceptans har CTBT ännu inte trätt i kraft eftersom flera av dessa stater ännu inte har ratificerat fördraget.

CTBTO, Preparatory Commission for the Comprehensive Nuclear-Test-Ban Treaty Organization, med säte i Wien, leder förberedelserna tills fördraget träder i kraft. Organisationen upprätthåller ett internationellt övervakningssystem som består av seismiska, hydroakustiska, infraljud- och radionuklidsensorer för att verifiera efterlevnad och stödja inspektionsbehörigheter.

Status och framtida möjliga vägar för kärnvapentestförbud varierar mellan politiska beslut, säkerhetssituationer och tekniska framsteg inom övervakning och verifiering.