Kännetydande

Kännetydande är ett svenskt begrepp som används inom lingvistik, semiotik och pragmatik för att beteckna tecken eller uttryck som signalerar känslomässig attityd eller affekt snarare än det propositionalinnehåll som tecknet beskriver. Ordet är en sammansättning av känna och tydande, där tydande här avser att något markerar eller indikerar ett visst ställningstagande eller emosjonell laddning.

Begreppet används för att särskilja sådana signaler från ren referens och från den konnotativa betydelsen som kulturen oftast associerar med ett ord eller uttryck. Kännetydande tecken kan vara språkliga, som evaluativa ord, adverb och modala uttryck med värderande ton, eller icke‑språkliga, såsom tonfall, betoning, ansiktsuttryck och kroppsspråk. I analysen av samtal och text används begreppet för att beskriva hur talaren eller skribenten tar ställning, visar attityd eller förmedlar affekt, särskilt i sammanhang som diskursanalys, stance‑taking och retorisk bedömning.

Relationer och begränsningar: Kännetydande står i kontrast till det denotativa innehållet (det som faktiskt refereras till) och till mer allmängiltiga konnotationer som kan vara kulturellt laddade men inte nödvändigt kännetydande i varje kontext. Begreppet är särskilt vanlig i svensk forskning och används ofta när man undersöker hur olika uttryck markerar attityd, bedömning eller känsla i kommunikation. I engelskt språkbruk översätts närmaste motsvarigheter ibland till evaluative language eller affective signaling.