Kunskapsintensiteten

Kunskapsintensiteten beskriver graden av kunskap som krävs i produktion av varor och tjänster. I en ekonomi eller i en enskild verksamhet avspeglar den hur mycket utbildad arbetskraft, forskning, innovation och immateriella tillgångar som bidrar till värdeskapande. Högkunskapsintensiva sektorer innefattar exempelvis informationsteknologi, läkemedel, finans och kunskapsbaserade tjänster, där produktiviteten och konkurrenskraften ofta är starkt kopplade till kunskapsintensiteten.

Mätning av kunskapsintensitet sker vanligtvis genom flera indikatorer. FoU-intensitet, det vill säga forskning och utveckling som andel av värdeskapande, är ett centralt mått. Andelen av arbetskraften med högre utbildning, patent- och licensintensitet samt mängden immateriella tillgångar i företagsbalanser används också som proxies. Dessa indikatorer hjälper till att kartlägga hur mycket kunskap som omvandlas till produktivitet och ekonomisk tillväxt.

Betydelse och användning: länder och företag med hög kunskapsintensitet kan uppnå högre produktivitet och tillväxt, men det finns risker för ökad ekonomisk ojämlikhet om utbildningsnivån inte höjs jämnt över befolkningen eller regioner. Kunskapsintensiteten påverkar också exportmönster, arbetsmarknadens krav och innovationspolitik.

Policy och utmaningar: främjande av utbildning och livslångt lärande, forskning och samarbeten mellan akademi och näringsliv samt skydd av immateriella rättigheter är centrala inslag. Utmaningar inkluderar kultiveringen av kompetensförsörjning, datakvalitet och jämförbarhet mellan sektorer samt att anpassa mått och policyer till olika ekonomiska strukturer.