Kulturarvsforskning

Kulturarvsforskning är det tvärvetenskapliga området som studerar människors kulturarv och hur det skapas, bevaras, tolkas och används i samtiden. Fältet omfattar såväl materiellt kulturarv, som byggnader, landskap, fornlämningar och föremål, som immateriellt kulturarv, såsom traditioner, språk, hantverk och levande kunskapsformer. Målet är att öka förståelsen för hur arv fungerar i samhället, hur det påverkas av förändringar och hur det kan bevaras och göras tillgängligt för nuvarande och kommande generationer. Delar av forskningen fokuserar på hur arv bidrar till identitet, minne, demokratisering av kulturarvsresurser samt hur beslut om bevarande och tolkning tas.

Metoderna inom kulturarvsforskning är breda och inkluderar fältarbete, arkivforskning, dokumentation och digitalisering, intervjuer, deltagande observation och analyser av policyer och samhällsstrukturer. Forskarna arbetar ofta i korsningar mellan arkeologi, historia, etnologi, museologi, konservationsvetenskap, kulturgeografi och digital humaniora. Det övergripande målet är att generera kunskap som stödjer bevarande, rättvis tillgång till arvet och informerad offentlighet.

I Sverige bedrivs kulturarvsforskningen vid universiteten, museer, statliga myndigheter och oberoende forskningscentra. Riksantikvarieämbetet och andra kulturmiljömyndigheter spelar en central roll i verksamheter som rör bevarande, kulturmiljöhänsyn och samverkan med regionala och lokala aktörer. Samtidigt fokuserar forskningen på frågor om delaktighet, representation, urfolksrättigheter och dekolonisering, samt hur digitalisering förändrar tillgång och skydd av kulturarv. Viktiga teman inkluderar hållbarhet, turismens påverkan och etiska frågor kopplade till ägande och återlämnande av objekt.