Kostnadsprincipen

Kostnadsprincipen, ofta kallad historiska kostnadsprincipen, är en grundläggande redovisningsprincip som anger att tillgångar och resurser redovisas till sitt ursprungliga anskaffningsvärde vid tiden för förvärvet. Efterföljande ändringar i marknadsvärde tas normalt inte med i tillgångarnas bokförda värde så länge tillgången används och avskrivs eller skrivs ner endast vid behov av nedskrivning. För vissa tillgångar som lager kan även hänsyn göras till realizationsvärde enligt lokala regler. Syftet är att skapa tillförlitlighet och jämförbarhet över tid genom att bygga på objektiva, verifikabla uppgifter.

Användning och sammanhang i Sverige är kostnadsprincipen vanligt förekommande inom såväl privat redovisning som offentlig sektor. Inom svensk Redovisningslagstiftning och svenska olika redovisningsnormer (till exempel K2 och K3) betonas att redovisningen ska vila på historiska kostnader och avskrivningar enligt överenskommna regler. I offentliga myndigheter och kommunal sektor används ofta kostnadsbaserad redovisning där kostnader kopplas till perioder de uppstår och tjänster eller varor får sin kostnadsfördelning över tiden.

Exempel på tillämpning är att en maskin som köps för 500 000 kronor bokförs till anskaffningsvärde 500 000 och sedan skrivs av över dess ekonomiska livslängd. Om tillgångens värde bedöms vara lägre i framtiden kan en nedskrivning göras. Tillgångar som lager kan i vissa regler och sammanhang värderas till kostnad eller nettoförsäljningsvärde beroende på praxis.

Fördelar med kostnadsprincipen inkluderar objektivitet, pålitlighet och enkelhet samt god jämförbarhet över tid. Begränsningar är att värdet ofta inte speglar aktuellt marknadsvärde och kan leda till undervärdering av tillgångar särskilt vid inflation eller snabbt föränderliga marknader. Principlesammansmältning med försiktighetsprincipen och andra redovisningsprinciper stödjer en balanserad, konservativ redovisning.