Kortvågssändningar

Kortvågssändningar är radioutsändningar som utnyttjar kortvågsbanden, cirka 3 till 30 MHz, för långdistansmottagning. Signalerna når mottagare långt bortom horisonten tack vare reflektion i jonosfären, vilket gör det möjligt att sända internationellt utan satelliter. Frekvensval och sändningstemperatur påverkas av dagens tid, natten och solaktiviteten, vilket ger olika propagation

egenskaper under dygnet och över året.

Teknik och infrastruktur: kortvågssändningar genomförs ofta med hög effekt och varierande modulationsformer. Traditionell amplitudmodulering (AM) eller svepande kontrollerad modulering används i tidiga system, medan enkel-sidetband (SSB) och moderna DRM-tekniker används för effektivare överföring. Antennsystemen är ofta stora och komplexa, såsom långa ledningsantenner, inplanerade V-formade eller rhombicstrukturer och flera kombinerade antennfält. Sändningar leds från särskilda sändarbyggnader kopplade till nationella radiobolag eller offentliga tjänster.

Historia och användning: kortvågssändningar växte fram under första halvan av 1900-talet och nådde sin största omfattning under andra världskriget och under kalla kriget, då internationell informationsspridning och diplomatiska kommunikationer var viktiga. Idag används banden fortfarande av flera internationella aktörer för nyheter, kultur och utbildning, samt som backupkommunikation i nödsituationer och för diasporagrupper som saknar lättillgänglig internet- eller kabelbaserad kommunikation.

Regler och nutid: kortvågssändningar regleras inom ITU:s frekvensallokeringar och av nationella myndigheter som utfärdar licenser och övervakar användningen. Trots en allmän nedgång i lyssnandet kvarstår kortvågen som ett reservnät, informationskälla i begränsade regioner och en del av radiokultur och forskning.