Kontrollpunktsinhibitorer

Kontrollpunktsinhibitorer är en klass immuncherapier som blockerar immunsystemets bromsar, så kallade checkpoint-proteiner, för att återaktivera T-cellernas förmåga att känna igen och bekämpa cancerceller. De vanligaste målen är CTLA-4, PD-1 och PD-L1. Genom att hindra dessa signaler ökar T-cellernas proliferation, cytotoxicitet och minne mot tumören. Utvecklingen av dessa läkemedel har lett till betydliga förutsägelser inom cancerbehandling och har används i flera tumörtyper.

Förekommande läkemedel inkluderar CTLA-4-hämmare som ipilimumab; PD-1-hämmare som pembrolizumab och nivolumab; samt PD-L1-hämmare som atezolizumab, durvalumab och avelumab. De flesta är monoklonala antikroppar som ges intravenöst med varierande intervall beroende på indikation och läkemedel.

Användning och indikationer varierar med tumörtyp och tidigare behandlingar. Kontrollpunktsinhibitorer används ofta i avancerade eller metastatiska cancerformer, till exempel malig Melanom, icke-småcellig lungcancer, njurcellig carcinoma, huvud- och halscancer samt vissa urotheliala och hematologiska tumörer. De kan användas som monoterapi eller i kombination med andra behandlingar, inklusive andra immunterapier eller cytostatikabehandling.

Biverkningar domineras av immunrelaterade händelser (irAEs) som kan påverka hud, tarm, lever, endokrina körtlar och lungor. Vanliga åtgärder är noggrann övervakning, kortikosteroider eller andra immunosuppressiva vid allvarliga fall, och ibland avbrott i behandlingen. Behandlingens nytta bedöms ofta mot risk för autoimmuna reaktioner. Biomarkörer som PD-L1-uttryck, tumörmutationsbelastning och MSI-H/dMMR kan hjälpa förutsäga respons, men fungerar inte entydigt. Förutom effektfördelar är resistens och ökade toxicitetsrisker viktiga områden i pågående forskning. Den vetenskapliga grunden för checkpointinhibitorer erhöll Nobelprisets erkännande 2018 för forskningen om immunsystemets bromsar.