Kontinentalsdrift

Kontinentalsdrift är den geologiska teorin att kontinenterna inte är stillastående utan rör sig i förhållande till varandra över jordens yta under geologisk tid. Teorin formulerades främst av Alfred Wegener i början av 1900-talet. I verket The Origin of Continents and Oceans (1915) föreslog Wegener att kontinenterna en gång varit sammanvuxna i superkontinenten Pangaea, som senare delades upp och drev isär till dagens läge.

Bevis Wegener åberopade inkluderade den nästan perfekta passformen mellan Afrikas och Sydamerikas kuster, samt likheter i fossilfynd, exempelvis mesosaurus och Cynognathus som hittats på båda sidor av Atlanten. Även bergstrukturer och bergarter visade motsvarande mältning, och tecken på tidigare klimatförhållanden, såsom glaciala avlagringar i tropiska områden och fossila kol- och träförekomster i vad som nu är kalla zoner, stödde idén om ett gemensamt ursprung för kontinenterna. Förklaringen till hur kontinenterna skulle röra sig saknades dock, och teorin möttes av skepsis bland många geologer.

Under 1960-talet utvecklades plattektonik som den övergripande förklaringen. Kontinenter och havsbotten bildar delar av plattor som rör sig över den plastiska manteln; bevis kom från havsbottnens åldersfördelning (spridning vid mittens ryggar), magnetiska reverseringar, åldersbestämningar och subduktion. Rörelserna förklarar både bergskedjebildning och jordbävningar samt vulkanism.

Idag ses kontinentaldrift som en del av plattektoniken. Denna teori förklarar hur kontinenterna flyttar, hur berg växer och hur klimat förändras över geologiska tider, och moderna mätningar, till exempel GPS, visar kontinenta rörelser över geologiska tidskalor.