Kondensatorn

Kondensatorn är en elektronisk komponent som lagrar energi i ett elektriskt fält mellan två ledande ytor som kallas plattor. Plattorna separeras av ett dielektriskt material och spänningen över kondensatorn gör att energi byggs upp i fältet. Energin lagras när spänningen tillåts öka och kan sedan avges när kretsen kräver det.

Kapacitansen, C, mäts i farad. För en enkel parallellplattkondensator ges C ungefär av formeln C = εr ε0 A / d, där ε0 är vakuumpermittivitet, εr är dielektrikums relativt permittivitet, A är plattornas area och d avståndet mellan plattorna. I praktiken används ofta mikrofarad, nanofarad eller picofarad.

Användningar inkluderar energilagring i kraftförsörjningar, filtrering och dämpning av brus i elektriska och elektroniska system, samt koppling och avkoppling av signaler i kommunikationskretsar och tidskonfiguration i olika kretsar. Kondensatorer påverkar hur snabb en krets svarar på förändringar i spänning och ström.

Olika typer finns, bland annat elektrolytiska, keramiska, film och tantalumkondensatorer. Elektrolytiska kondensatorer erbjuder stor kapacitans i liten volym men är polariserade och har generellt högre läckage och ESR jämfört med icke-polariserade typer som keramiska eller filmkondensatorer. Polaritet och spänningsklass är viktiga faktorer vid design och användning.

Viktiga egenskaper är spänningsklass, tolerans, läckström, ESR och ESL, vilka bestämmer hur kondensatorn fungerar vid olika frekvenser och temperaturer. Vid överbelastning eller felaktig polaritet kan en kondensator skadas eller misslyckas, särskilt hos elektrolytiska typer.