Koldioxidinfångning

Koldioxidinfångning är en process som syftar till att samla in koldioxid (CO2) från olika källor, såsom industrianläggningar eller direkt från atmosfären. Syftet är att minska utsläppen av växthusgaser som bidrar till klimatförändringar. När koldioxiden har samlats in kan den antingen lagras permanent under jord i geologiska formationer, en process som kallas koldioxidlagring, eller återanvändas i olika industriella tillämpningar.

Det finns flera tekniker för koldioxidinfångning. En vanlig metod är post-förbränningsinfångning, där CO2 avskiljs från rökgaser efter att bränsle har förbrännts. Pre-förbränningsinfångning innebär att bränslet omvandlas till en gasblandning som innehåller CO2 innan förbränning, och CO2 avskiljs därefter. Direkt luftinfångning (DAC) är en teknik som strävar efter att avskilja CO2 direkt från omgivande luft, vilket är mer energikrävande men kan användas oberoende av specifika utsläppskällor.

Efter insamling kan CO2 användas för att producera hållbara bränslen, kemikalier eller byggmaterial. Alternativt, och mer vanligt i dagsläget, transporteras den komprimerade gasen via rörledningar eller fartyg till lämpliga platser för permanent lagring. Geologiska lagringsplatser inkluderar djupa salina akviferer, uttömda olje- och gasfält, eller kolbaserade formationer. Koldioxidinfångning och lagring (CCS) ses som en viktig del i strategier för att uppnå klimatmålen, särskilt inom energiintensiva industrier där utsläppen är svåra att eliminera helt genom andra medel.