Klockmekanismerna

Klockmekanismerna är de mekaniska systemen i en tidmätande klocka som omvandlar lagrad energi till ett regelbundet tidssteg och driver visarna på urtavlan. Huvudkomponenterna är energikällan (fjäder eller vikter), drivhjul och växlar som omvandlar rörelsen till sekund-, minut- och timhjul, samt en utlösare (escapement) som släpper energin i små, kontrollerade steg. Regleringen av tidens gång uppnås vanligen med en regulator, oftast en pendel i större vägg- eller golvur, eller ett balanshjul i mindre modeller, ofta tillsammans med åtgärder för temperaturkompensation och friktion.

Energin lagras i en fjäder eller i vikter och används upp under drift. Energin överförs genom växelsystemet till de olika visarna, så att sekund-, minut- och timvisaren rör sig i förhållande till varandra. Utlösarens uppgift är att begränsa energiflödet och överföra varje takt till regulatorn, vilket gör att tidsmätningen blir jämn trots variationer i energi och belastning.

Historien om mekaniska klockor börjar i Europa under 1200- och 1300-talen, med verge-utlösare som första praktiska lösning och senare ankarutlösare som förbättrade noggrannheten. På 1600-talet infördes pendeln som reglerande element och ökade noggrannheten betydligt. Under 1700- och 1800-talen utvecklades specialiserade konstruktioner som marinkronometrar och olika vägg-, bord- och golvur. Idag används mekaniska klockmekanismer framför allt som hantverksföremål och i traditionella ur, medan kvarts- och atomur dominerar kommersiell tidmätning.