Klangfärgen

Klangfärg, ofta kallad timbre i engelskspråkig litteratur, är den kvalitativa egenskapen hos ljud som gör att ljud från olika instrument eller röster kan kännas igen trots samma tonhöjd och ljudstyrka. Den beskriver den karaktäristiska färgen på ett ljud och uppstår ur hur ljudets energi fördelas över frekvenser och hur ljudet utvecklas över tid.

Den fysiska grunden är ljudspektrumet: antalet och styrkan hos övertoner, eventuella oregelbundenheter i frekvenserna (inharmonicitet) och hur amplituden fördelas mellan frekvenserna. Attacken och nedgången av tonen samt ljudets envelope (ADSR) påverkar också klangfärgen, liksom resonanser i ljudkällans kropp.

Perception: Klangfärg gör att vi kan skilja en fiol från en flöjt vid samma tonhöjd; hos sång och tal upplevs klangfärg som mörk eller ljus, varm eller skarp, nasalt eller metalliskt. Musiker och ljudtekniker påverkar klangfärgen med spelteknik, instrumentkonstruktion och inspelningssteknik.

Faktorer: konstruktion och material i instrumentet, spelteknik och uttrycksmedel, rumsliga egenskaper och inspelningskedjor (mikrofon, preamp, equalizers) samt digital bearbetning som filter och modulering.

Analys och beskrivning: inom akustik används spektralanalys för att beskriva klangfärg – till exempel spektral centroid, lutning och spektrumets struktur. Subjektiva beskrivningar använder ofta termer som ljus/dark, varmt/kallt, metalliskt eller mjukt.

Historia: Begreppet klangfärg motsvarar engelska timbre och har studerats sedan 19:e århundradet; forskare som Helmholtz bidrog till förståelsen av hur övertonmönster och tidsförlopp formar ljudkvaliteten.