Kalibreringskurver

En kalibreringskurva är en grafisk representation som används för att koppla ett instrument- eller metodrespons till kända koncentrationer av ett analyt. Genom att upprätta kurvan kan man bestämma koncentrationen av analyt i okända prov genom att avläsa responsen och interpolera längs kurvan.

Kurvan byggs vanligtvis upp genom att förbereda en serie standardlösningar med kända koncentrationer, mäta deras respons (såsom absorbans, luminescens, fluorescensintensitet eller signal i en lupor) och sedan plotta responsen mot koncentrationen. Ofta används linjär regression för att få en ekvation i formen y = a + b x, där x är koncentrationen och y är responsen. Ibland är kurvan icke-linjär och kräver andra modeller. På kvalificerad nivå inkluderar man även osäkerheter och statistiska mått som R-kvadrat.

Användningen av kalibreringskurvan innebär att okända provs koncentration bestäms genom att mäta deras respons och använda respektive funktions modell. Viktiga parametrar är konfidensgränser, lutning (sensitivitet), intercept och ibland limit of detection (LOD) samt limit of quantification (LOQ). För att kurvan ska vara tillförlitlig behöver den vara giltig inom kalibreringsområdet och under samma mätförhållanden som provet (matrixeffekter, instrumentdrift, kalibreringsrutiner).

Vanliga tillämpningar är inom analytisk kemi och biomedicin, exempelvis UV-Vis-spektroskopi, kromatografi och elektroanalys. För att säkerställa noggrannhet används intern standard, speglad matrik och regelbunden kvalitetskontroll. Kalibreringskurvor kräver noggrann validering och dokumentation som en del av metodvalidering.