Kalendervariationer

Kalendervariationer är skillnaderna i hur olika kulturer och historiska perioder delar in tiden i år, månader och dagar. De uppvisar variationer i årslängd, startpunkten för året, hur skottår eller interkalationer hanteras samt hur månadernas längd regleras. Denna mångfald består av solkalendrar, månkalendrar och lunisolare kalendrar, samt av regionala reformer och anpassningar.

Solkalendrar grundas på jordens omlopp runt solen. Den gregorianska kalendern är dagens mest spridda civilkalender och bygger på en 365-dagars år med skottår enligt reglerna (delbart med 4, undantag för år delbara med 100 men inte med 400). Den persiska Jalali-kalendern är mycket exakt och används framför allt i Iran och Afghanistan; den startar årstidsmässigt nära vårdagjämningen.

Månkalendrar följer månens faser och är vanligtvis 354 eller 355 dagar långa, vilket gör att årstiderna roteras i förhållande till kalendern. Den islamiska kalendern är ett exempel: varje månad börjar vid nymåne och ett år omfattar 354 eller 355 dagar, utan skottår enligt månens cykel.

Lunisolare kalendrar kombinerar månens cykler med solåret och reglerar interkalation av månader för att följa solen. Den hebreiska kalendern och traditionella kinesiska kalendrar är exempel, där interkalära månader ofta används för att bevara årstidsläget.

Andra anmärkningsvärda varianter inkluderar etiopisk och koptisk kalender, som har 13 månader och där nyår oftast infaller i september, samt olika regionala och religiösa kalendrar som används bredvid den gregorianska civila kalendern.

I modern användning är gregorianska kalendern den dominerande civilkalendern globalt, medan andra kalendrar lever vidare för religiösa, kulturella och historiska ändamål.