Isoleringsslag

Isoleringsslag är en term som används för att beskriva olika typer av isoleringsmaterial och tekniker som används för att minska värmeförlust och ljudöverföring i byggnader. Begreppet omfattar både hårda skivor, skum och fiberprodukter samt lösullsmetoder. Valet av isoleringsslag påverkas av konstruktion, klimat, fuktsäkerhet och krav på brand- och ljudsäkerhet.

Vanliga material är mineralull (sten- och glasull), cellulosafiber, expanderad polystyren EPS, extruderad polystyren XPS, polyuretan PU-skum samt naturmaterial som träfiber, hampa och kork. Reflekterande skikt av metallfolie används ibland i kombination med andra material. Olika slag är lämpliga för väggar, tak, golv eller tätningar i krypningar och ventilationskanaler.

Egenskaper som påverkar valet är värmeledningsförmåga (lägre k-värde ger bättre isolering), brandmotstånd, fukt- och diffusionsegenskaper, ljudreducering och mekanisk hållfasthet. Hälso- och miljöaspekter, livslängd och kostnad är ofta del av beslutet. Valet kan också påverkas av byggnadens klimatzon och fackmässig installation.

I Sverige styrs byggnormer av Boverket och europeiska EN-standarder. Krav på U-värden för olika byggdelar och på ång- samt fuktsäkerhet tillämpas i projektering och byggprocess. Installationen bör följa tillverkarens anvisningar och branschpraxis när det gäller tätning, ång- och fuktkontroll samt ventilation.

Miljö- och hälsoperspektiv är viktiga vid val av isolering. Vissa produkter kan ge damm eller hud- och luftvägsirritation under hantering, särskilt mineralull. Livslängd och klimatpåverkan varierar mellan material, och avfallshantering bör ske enligt lokala regler för återvinning eller deponering.