Isolationslagen

Isolationslagen är en svensk lag som reglerar användningen av isolering som tvångsåtgärd inom vård- och omsorgsverksamhet samt inom kriminalvården där personer är frihetsberövade. Lagens syfte är att skydda personer mot skada samtidigt som isolering används på ett humant och rättssäkert sätt. Den anger när isolering får tillgripas, hur länge den får pågå och vilka krav på uppföljning och dokumentation som gäller.

Isolering får enligt lagen endast användas när det föreligger en omedelbar risk för personen själv eller andra och när mindre ingripande åtgärder har prövats utan effekt. Beslut om isolering ska i normalfallet föregås av noggrann bedömning och vara tidsbegränsade. Under isoleringen ska den drabbade få vård och medicinsk övervakning samt regelbunden uppföljning av behovet. Den som utsätts för isolering ska ges möjlighet att kommunicera med anhöriga eller ombud enligt gällande regler.

Lagen kräver noggrann dokumentation av beslutet och omständigheterna samt rutiner för uppföljning, återgång till ordinarie vård eller boende och rättssäker prövning. Isolering får inte användas som disciplinärt straff och ska granskas av ansvariga myndigheter. Om brister uppstår kan beslut överklagas till domstol, och klagomål kan lämnas till tillsynsmyndigheter som Inspektionen för vård och omsorg (IVO) eller Justitieombudsmannen (JO).