Interglazialperioden

Interglazialperioden är den varma fasen i de kvartära glacialcyklerna där kontinenta istäcken och havsisar dras tillbaka och globala medeltemperaturer stiger i förhållande till glacials. Under dessa perioder uppstår ofta betydande förändringar i vädermönster, nederbörd och ekosystem, och klimatet kännetecknas av högre havsnivåer och större regional variation i temperatur och vegetation än under köldperioderna.

Varaktighet och frekvens varierar mellan olika interglacialperioder. De senaste interglacialperioderna har varat från flera tusen år upp till decennier eller tiotusentals år; den nuvarande Holocene, som började för cirka 11 700 år sedan, pågår fortfarande. Ja, varaktigheten påverkas av komplexa återkopplingsmekanismer i klimatsystemet, där ändringar i atmosfäriska växthusgaser, isalbedo och havsströmmar förstärker eller dämpar den grundläggande körningen av de orbitala förändringarna.

Orsakerna till interglacialperioder hänförs till Milankovitch-cyklerna — förändringar i jordens banform (eekcentricitet), axellutning (obliquitet) och förmörkelse (precession) — som varierar solinstrålningen vid olika latituder. Dessa cykler påverkar inte bara temperaturen utan även snö- och issmältning, permafrost och kolcykler i haven och på land. Feedback-effekter, inklusive ökade CO2-nivåer under uppvärmningen, förstärker de initiala temperaturökningarna.

Exempel på tidigare interglacialperioder inkluderar MIS-5e (Eem), cirka 125 000 år sedan, MIS-11 cirka 430 000 år sedan och MIS-9 runt 300 000 år sedan. Studier av interglacialperioder bidrar till förståelsen av klimatets känslighet och av hur framtida uppvärmning kan te sig i olika delar av världen.