Höginfektionsrisk

Höginfektionsrisk är ett begrepp som används inom vård och folkhälsa för att beskriva en förhöjd sannolikhet att en person drabbas av eller sprider en infektion. Risken är särskilt hög hos personer med nedsatt immunförsvar, äldre eller kroniskt sjuka, samt i miljöer där många människor vistas tillsammans eller där infektionsämnen är närvarande i högre koncentrationer.

Faktorer som ökar höginfektionsrisk inkluderar patientens hälsotillstånd och behandlingar, användning av invasiva enheter som katetrar eller ventilatorer, och bredare vårdmiljöer där rengöring, ventilation och hygien har brister. Antibiotikabehandling kan bidra till resistensutveckling, och förekomsten av särskilt smittsamma eller antibiotikaresistenta patogener ökar också risken. Miljöfaktorer som trånga lokaler, dålig luftning och bristande städning spelar likaså en roll.

Höginfektionsrisk används i olika sammanhang, särskilt inom sjukhus, äldreboenden och andra kollektivmiljöer där spridning av infektioner är vanlig. Denna risk ligger till grund för övervakning av vårdrelaterade infektioner och för riskbedömningar i smittskyddsarbete.

Åtgärder för att hantera höginfektionsrisk inkluderar systematisk riskbedömning och övervakning, god handhygien, användning av personlig skyddsutrustning vid behov, isolering eller samgång vid smitta, noggrann rengöring och ventilation, antimikrobiell stewardship, vaccinationer samt minskning av onödiga invasiva ingrepp och snabb diagnostik och behandling. Effektiva insatser syftar till att minska spridning, sjuklighet och kostnader samtidigt som individers och vårdpersonalens rättigheter respekteras.