Högaffinitetsantikroppar

Högaffinitetsantikroppar är antikroppar som binder sitt antigen med särskilt hög affinitet. Affinitet beskriver styrkan i en enskild antigen–antikroppbindning och definieras av dissociationskonstanten, Kd; ju lägre Kd desto högre affinitet. I praktiken används ofta nanomolar eller pikomolar nivåer som tecken på hög affinitet. Affiniteten kan mätas med tekniker som surface plasmon resonance (SPR) eller biolayer interferometry (BLI), vilka ger kinetiska parametrar som on-rate (kon) och off-rate (koff). Det är viktigt att skilja affinitet från aviditet, eftersom aviditet beskriver den sammanlagrade bindningsstyrkan hos antikroppar med flera bindningssitser.

Hur högaffinitetsantikroppar uppstår i kroppen sker främst genom affinitetsmognad i germinalcentra. B-celler genomgår somatisk hypermutation i sina B-cellsreceptorer och genom klonal selektion anpassas bindningen till antigenet så att vissa celler får en ökande affinitet. Celler med högre affinitet förstärks och mognar till plasmaceller som producerar högaffinitetsantikroppar eller till minnesceller. Tekniker för att isolera högaffinitetsantikroppar inkluderar hybridsomateknik och phage display, samt humanisering för klinisk användning.

Användningar och överväganden: högaffinitetsantikroppar används mycket inom terapeutiska läkemedel och diagnostik, exempelvis monoklonala antikroppar inom cancer, autoimmuna sjukdomar och infektionssjukdomar, samt som forskningsverktyg. Fördelarna inkluderar hög igenkänningskraft och effektiv neutralisering, men risker finns för korsreaktivitet, immunogenicitet och begränsad vävnadspenetration i täta vävnader. Förhållandet mellan affinitet, aviditet och funktionellegenskaper är centralt vid utveckling av antikroppsbaserade tillämpningar.