Glidflygning

Glidflygning, eller segelflygning, är en flygsport där flygplanet saknar motor och hålls i luften av luftens aerodynamiska krafter. Efter starten används stigande luft som termik, kantvind eller bergvåg för att komma högre, varefter flygningen fortsätter i en kontrollerad glidning mot landing eller nästa uppåtrörelse.

Utrustning och startmetoder: Segelflygplan har långa vingar och ingen egen motor. Uppstigning sker vanligtvis med aerotow (dragstart av ett motorflygplan), winchstart (markdriven linstart) eller i vissa fall självstartande modeller. Flygningen övervakas med instrument som variometer, höjdmätare och kompass.

Fysik och prestation: Glidningens skicklighet beskrivs av glidförhållandet, hur långt man kan färdas horisontellt per höjdmeter. Moderna segelflygplan har glidförhållanden runt 40:1 till 60:1. Typisk fart är beroende av klass och kan ligga mellan cirka 60 och 180 km/h. Uppåtrörelser utnyttjas för att täcka längre sträckor och öka kontinuiteten i flygningen.

Historia: Segelflygningens moderna utveckling började på 1800-talet med pionärer som Otto Lilienthal. Under 1920- och 1930-talen byggdes klubbar och tekniken förbättrades. Efter andra världskriget växte sporten internationellt och världsmästerskap hålls av FAI och nationella förbund.

Organisation och säkerhet: Segelflyg bedrivs vanligtvis inom nationella förbund och klubbar. Licens och utbildning krävs; utbildningen omfattar teori, praktisk flygning och prov. Säkerheten stärks genom noggrann väderbedömning, flygplatsrutiner och följsamhet till regelverk.