Geoidmodellen

Geoidmodellen beskriver geoidens form, dvs. en equipotentialyta i jordens gravitationsfält som ligger nästan längs med havsnivån och som sträcker sig under kontinenternas massa. Eftersom massfördelningen i jordens inre är ojämt fördelad avviker geoidens yta från jordens referensellipsoid. Denna avvikelse kallas geoidundulationen och betecknas vanligtvis med N.

Geoidens höjd relativt ellipsoiden används som vertikaldatum i geodesi och kartskapande. Förhållandet mellan ellipsoidisk höjd h och orthometrisk höjd H följer h = H + N, där N är geoidens höjd. Geoidmodellen gör det möjligt att omvandla höjder uppmätta med GNSS och ellipsoida referenssystem till verkliga höjder över geoidens yta, vilket är viktigt för konstruktion, vattenförvaltning och havsforskning.

Hur geoidmodeller byggs: de kombinerar olika data som terrestra gravimetriska mätningar, havs- och flygburna gravitationsdata samt satellitgravitationsfält (t.ex. GOCE och GRACE). Gravitationsfältet representeras ofta som globalt harmoniska modeller (spherical harmonics) och används för att beräkna geoidens höjd N över jordens yta. Moderna modeller integrerar satellitdata med högfrekventa markdata och producerar både globala och regionala geoidmodeller.

Exempel på globala modeller är EGM2008 och senare satellitbaserade varianter som används i kombination med regionala uppdateringar. Geoidmodeller används i GNSS-höjdpålitlighet, i fastighets- och kartläggningsarbete samt i oceanografi och hydrografi där precisa vertikaldataset är nödvändiga. Regionala modeller ger oftast bättre noggrannhet inom specifika områden genom att dra nytta av lokala mätningar.