Frakturlokalisation

Frakturlokalisation är processen att fastställa den exakta platsen och omfattningen av en fraktur i en struktur, till exempel ett skelettben eller ett material som utsätts för belastning. Inom medicin används termen främst i radiologi och traumatologi för att ange var frakturen sitter, hur den fördelas och vilken inverkan den har på angränsande vävnader. En tydlig lokalisering är grundläggande för behandling och prognos.

Inom klinisk radiologi är målet att identifiera vilket ben och vilken del av benet som är skadad, frakturens mönster (t.ex. transversal, oblique, spiral, comminuted, avulsion) samt avstånd och displacement, vinkel och rotation. Vid barn tas tillväxtzoner i beaktning. Röntgen är ofta första bildgivaren; datortomografi ger tredimensionell översikt vid komplexa frakturer, medan MRI kan vara nödvändigt för mjukvävnads- eller occult-frakturer. Inom käk- och ansiktsregionen används särskilda odontologiska och käkfrakturbilder för att lokalisera mandibulära eller alveolära frakturer samt subklassificera frakturer.

Inom materialvetenskap eller frakturlokalisering i konstruktion syftar termen till att hitta sprickans initieringspunkt och den bana den följer i materialet under last. Icke‑destruktiva tester såsom radiografi, ultraljud, infraröd termografi, CT och digital bildkorrelation används för att kartlägga sprickvägen. Denna information är viktig för riskbedömning, underhållsplanering och beslut om reparation eller förstärkning.

Frakturlokalisation är därför en central komponent i diagnostik, planering och riskhantering, oavsett om den gäller mänsklig vävnad eller tekniska material.