Flödesdysfunktion

Flödesdysfunktion är en samlingsbenämning för förändringar i urinstrålens kraft och mönster som inte upplevs som normalt. Den beskrivs ofta med hjälp av uroflowmetri, där mått som maximal flödeshastighet (Qmax) och flödeskurvan bedöms. Flödesdysfunktion är ett symptom, inte en ensam diagnos, och kan bero på hinder i urinblåsa eller urinrör eller på nedsatt blåskapacitet eller kontraktion.

Orsakerna kan delas upp i olika kategorier. Obstruktiva orsaker inkluderar benign prostatahyperplasi hos män, uretrala stenos eller andra hinder i urinvägarna, samt ibland blåsväggs- eller blåsväggsneckshinder. Det kan också uppstå i samband med blödnings- eller prolapsrelaterade tillstånd hos kvinnor. Detrusorunderaktivitet eller acontractil detrusor, ofta kopplad till åldrande, diabetes, neurologiska tillstånd eller långvarig blåstömningsträning, kan ge svag eller intermittent stråle trots tömda blåsan. Neurogena mekanismer som detrusor-sphincter-dyssynergi förekommer vid vissa ryggmärgs- eller nervsjukdomar.

Diagnostik innefattar uroflowmetri, bedömning av postvoid residualvolym med ultraljud, urinalys och ofta urodynamisk utredning för att skilja mellan obstruktion och detrusorproblem. Behandlingen är orsaksspecifik. Obstruktiva tillstånd kan lindras med alfa-blockerare eller kirurgiska ingrepp; uretrala stenos behandlas med dilatation eller uretraplastik. Detrusorrelaterade problem hanteras med beteende- och blåsträning, och i vissa fall kateterisering eller mer avancerade behandlingar. Prognosen varierar beroende på underliggande orsak och svar på behandling.