Flamhärtning

Flamhärtning, eller flame hardening, är en ythärdningsprocess där ytan på ett stål upphettas lokalt till ungefär austenitens temperatur med hjälp av en uppvärmningslåga, oftast oxyfuel. Den uppvärmda zonen följs av snabb avkylning för att bilda martensit i ytan. Cirka tillämpningar och kontroller gör att man kan få en hård yta samtidigt som kärnan behåller god duktilitet. Processen utförs vanligtvis genom att lågan rör sig längs arbetsstycket eller in i ett specifikt område, ofta med skyddad omgivning för att undvika oönskad decarburisering eller ytrustning.

Material och förberedelser varierar, men vanligtvis används stål som lämpar sig för snabb kylningshärdning. Valsade eller bearbetade delar kan behandlas utan större deformation eftersom uppvärmningen är lokal. Efter uppvärmning följer ofta en snabbvatten- eller polymerkylning. I vissa fall används en kontrollerad karburerande låga eller senare efterbearbetning såsom temperering för att uppnå önskat hårdhet och seghet.

Fördelar med flamhärtning inkluderar möjligheten att ythärda komplexa geometrier eller stora komponenter utan att behöva helt överhetta hela delen, samt begränsad distortion jämfört med några andra metoder. Nackdelarna inkluderar risk för ojämn härdning om uppvärmningen inte kontrolleras noggrant, möjlig decarburisering vid felaktig låga eller längre exponering, samt begränsad genomträngning av härdningen.

Vanliga tillämpningar är ytbeskydd i axlar, kuggar, kamdrejningar och andra komponenter där hård yta krävs men kärnan ska förbli seg. Flamhärtning är ofta jämfört med induktionshärdning, där skillnaderna bland annat ligger i uppvärmningens lokalitet och behandlingshastighet.