Fissionprodukterna

Fissionprodukterna är fragment som bildas när kärnenergi frigörs genom kärnfission, till exempel vid fission av uran-235 eller plutonium-239 i kärnreaktorer. Vid fission delas kärnan i två mindre fragment och ofta bildas ytterligare mindre fragment. Dessa produkter är i regel radioaktiva och utgör en stor del av avfallet från kärnbränsle.

Halveringstiderna varierar mycket, från några millisekunder till flera decennier, vilket innebär att fissionprodukterna består av både mycket kortlivade och relativt långlivade isotoper. De flesta emitterar beta-partiklar och gamma-strålning; vissa isotoper är gasformiga och kan hamna i avgasflöden. Kända isotoper är jod-131 (snabb påverkan på sköldkörteln), cesium-137 och strontium-90 (långlivade och persistenta i miljön), samt xenon-133 och krypton-85 som finns som gaser.

Överföring till miljön sker via luft, vatten och livsmedelskedjan. Fissionprodukterna kan avsättas i mark och sediment och bioackumuleras i växter och djur. Kortlivade isotoper dominerar stråldosen under den första fasen efter en frigivning, medan långlivade isotoper som cesium-137 och strontium-90 bidrar till långsiktig kontaminering och kräver långvarig uppföljning och avfallshantering.

Hantering och säkerhet: Inom kärnkraftverk kontrolleras fissionprodukterna genom barriärer, avgasrening, filtrering och särskild avfallshantering. De särskiljs från aktiveringsprodukter som bildas i konstruktioner genom neutroninfångning, vilka också bidrar till strålningsrisken vid vissa drift- eller olyckssituationer.