Fibroblasttillväxtfaktor

Fibroblasttillväxtfaktor (fibroblast growth factor, FGF) är en familj av signalproteiner som reglerar celltillväxt, differenti­ering, migration och överlevnad. Hos människor finns cirka 22–23 medlemmar (FGF1–FGF23, med namnvariant­er mellan arter). FGFs verkar främst genom bindning till fibroblasttillväxtfaktorreceptorer (FGFR1–FGFR4). För parakrin signaling krävs heparansulfat som co-faktor; en undergrupp, endokrina FGFs (FGF19, FGF21, FGF23), frisöts i blodet och kräver klotroreceptorer (α- eller β-Klotho) för att nå sina målvävnader.

När FGF binder till FGFR aktiveras receptorernas tyrosinkinas, vilket utlöser signalvägar som RAS–MAPK/ERK, PI3K–AKT och PLCγ. Detta leder till förändringar i genuttryck och cellulärt beteende. Parakrina FGFs främjar lokal växt och vävnadsreparation, medan endokrina FGFs verkar systemiskt och reglerar metabolism samt mineralhomeostas, bland annat fosfor- och vitamin D‑nivåer.

FGF–FGFR-signalering spelar centrala roller i embryonisk utveckling, organbildning och angiogenes, samt i vuxen vävnadsreparation. Den är också viktig i hud, tarm och nervsystemets funktion. Aberrationer i FGF/FGFR-signalering kopplas till skeletala dysplasier och olika cancerformer; vissa cancersammanhang behandlas med FGFR-hämmare eller strategier som påverkar FGF-signalering. FGF2 (basic FGF) och FGF7 (keratinocytväxtfaktor) är exempel som ofta studeras för sina effekter på olika vävnader.

Övergripande forskning kring FGFs fokuserar på hur de koordinerar utveckling, vävnadsregeneration och ämnesomsättning, samt hur störningar i signaleringen bidrar till sjukdomar.