Felgränser

Felgränser är förutbestämda gränser som avgör om ett mått, resultat eller processutgång anses vara felaktig eller utanför acceptabla krav. Begreppet används inom kvalitets- och tillverkningsarbete samt inom data- och mätteknik. I många sammanhang kan felgränser ses som en typ av tolerans eller acceptansområde.

I tillverkning anger felgränser nominala dimensioner och deras tillåtna avvikelse. En del som överskrider felgränsen anses defekt och kan kräva omarbete, kassation eller retur. Felgränserna styr hur ofta processen får avvika från målet och hur mycket kapacitet som krävs, vilket i sin tur påverkar kostnader, avkastning och säkerhet.

Inom statistik och datahantering används felgränser ofta som fasta trösklar för att flagga eller exkludera värden som ligger utanför rimlig variation. De skiljer sig från konfidensintervall, som beskriver osäkerhet i estimerade värden och beror på provstorlek och fördelning. Felgränser kan också användas i kvalitetssäkring för att automatiskt avkoda felkällor.

Bestämningen av felgränser bygger på krav och risker: funktion, säkerhet, regelverk, samt historisk data och kostnader för fel. Vanliga metoder inkluderar kravutvärdering, riskanalys, prestandatester och processförmågeberäkningar (Cp/Cpk). Resultatet är ett intervall där resultat anses godkänt.

En nackdel med mycket snäva felgränser är ökad mängd avfall och höga produktionskostnader, medan för vida gränser kan försämra kvalitet och tillförlitlighet. Därför balanseras felgränser ofta genom kontinuerlig förbättring av processer och uppföljning av kvalitet med hjälp av dataanalys och förbättringsarbete.