Engångsartiklar

Engångsartiklar är produkter avsedda att användas en gång eller under en kort tidsperiod och därefter kasseras. Begreppet används framför allt om förpackningar, engångsbestick, tallrikar, sugrör, plastpåsar och liknande artiklar som tillverkas för en begränsad livslängd.

Material varierar, men plast står för en stor del av engångsartiklar; även träfiber, papper, metall och ibland kompositmaterial används. Utformningen betonar ofta låg vikt, pris och bekvämlighet.

Problemet med engångsartiklar är deras bidrag till avfallsproblem och resursförbrukning. Många är svåra att återvinna eller brytas ned långsamt i naturen; plastpartiklar kan hamna i hav och livsmedelskedja. Vissa produkter marknadsförs som komposterbara, men de kräver industriell komposteringsinfrastruktur eller specifika förhållanden.

Reglering sker både nationellt och internationellt. På EU-nivå omfattar förordningar om engångsplastartiklar (direktiv 2019/904, SUP) som förbjuder eller begränsar vissa produkter, kräver märkning och uppmuntrar alternativa lösningar samt förbud mot vissa plastprodukter i marina miljöer. Sverige har implementerat EU-reglerna och uppmuntrar återvinning och användning av återanvändbara alternativ.

Trenden är att reducera användningen av engångsartiklar, främja återanvändbara alternativ (t.ex. glas, stål, porslin) och förbättra återvinningen. För produkter i hälso- och livsmedelssektorn används ofta engångsartiklar av hygieniska skäl, men miljöfrågan driver industrin mot materialbytes och design för återanvändbarhet.