EUforskrifter

EU-forskrifter, eller europeiska förordningar, är rättsakter inom Europeiska unionen som antas av unionens institutioner och som är avsedda att gälla direkt i samtliga medlemsstater. De har allmänt tillämplig verkan och bindande rättsgrund för både offentliga myndigheter och privatpersoner och företag inom EU.

Till skillnad från direktiv, som kräver att medlemsstaterna uppnår vissa mål genom nationell lagstiftning, är förordningar i princip omedelbart tillämpliga utan behov av transponering. De innebär därför en snabb och enhetlig reglering över hela den inre marknaden. Förordningar antas genom ett vanligt lagstiftningsförfarande där EU-kommissionen, rådet och Europaparlamentet deltar, och de publiceras i Europeiska unionens officiella tidning. Träder de i kraft på ett förutbestämt datum eller omedelbart efter publicering, beroende på vad som föreskrivs i texten.

Relationen till nationell rätt är central: EU-förordningar har företräde framför nationell lagstiftning, och deras bestämmelser ska tolkas i enlighet med EU-rätten. Nationella regler måste anpassas eller upphävas vid konflikt. Detta underlättar handel och rättssäkerhet över gränserna genom enhetliga regler.

Exempel på välkända EU-förordningar inkluderar GDPR (Regulation (EU) 2016/679) inom personuppgiftsskydd och REACH-förordningen (Regulation (EC) No 1907/2006) om kemikalier. Förordningar utgör en av de viktigaste byggstenarna i EU:s lagstiftning och påverkar såväl företag som privatpersoner inom unionen.