Delmiljön

Delmiljön är ett svenskt begrepp som beskriver en avgränsad del av en större miljö med särskilda fysiska, kemiska och biologiska förutsättningar. Genom att analysera delmiljöer kan forskare och förvaltare förstå hur småskaliga variationer i exempelvis temperatur, fukt, ljus, jordmån och artkomposition påverkar processer och organismer inom ett ekosystem.

Delmiljöer kan uppstå naturligt, till exempel som mikrohabitat i en skogsskogbotten, under skaliga stenytor eller i små vattensamlingar. De kan också bildas av mänsklig aktivitet, där byggnader, växtlighet eller vattenbrunnar skapar skilda mikroklimat och resurstillgångar inom ett begränsat område. Viktiga kännetecken är ofta skala, heterogenitet och specifika kombinationer av faktorer som gör att vissa organismer trivs där medan andra inte gör det.

Studier av delmiljöer innebär ofta kartläggning och mätning av lokala förhållanden samt biologiska inventeringar. Metoder inkluderar mikroklimatövervakning, jord- och växtanalys, samt artinventeringar för att beskriva hur variationen i miljön speglar skillnader i ekosystemprocesser och biodiversitet. Resultaten används i forskning, naturvård och miljöförvaltning för att förstå och bevara funktioner som annars kan förbises om man antar enhetliga förhållanden över större områden.

Betydelsen av delmiljön ligger i att den bidrar till landskapets ekologiska alltså funktionella heterogenitet. Förvaltning och planering som tar hänsyn till delmiljöer kan bättre stödja ekosystemtjänster, anpassning till klimatförändringar och bevarande av mångfald. Begreppet används tvärvetenskapligt och varierar i användning mellan disciplinerna.