Decellulerade

Decellulerade vävnader och organ uppnås genom att avlägsna celler och immunogena komponenter från biologiska källor, vilket lämnar en struktur av extracellulär matrix (ECM). ECM bevarar arkitektur och sammansättning av proteiner som kollagen och elastin samt glykaner och tillväxtfaktorer som styr cellers funktion och vävnadens mekaniska egenskaper. Målet är att reducera immunologisk risk samtidigt som ECM:s biokemiska signaler och struktur bevaras.

Metoderna för decellulering är varierade och inkluderar fysiska, kemiska och enzymatiska tillvägagångssätt. Fysiska metoder kan innefatta frysfrysning och mekanisk behandling; kemiska metoder använder detergenter som SDS eller Triton X-100; enzymatiska behandlingar använder nucleaser för att bryta ner kärn-DNA och andra cellulära komponenter. Vid helt organ decellulering används ofta perfusion genom vaskulära eller luftvägsförbindelser för att nå alla delar av vävnaden. Det centrala målet är att avlägsna cellupptag och DNA samtidigt som ECM:s arkitektur och mekaniska egenskaper bevaras. Efter behandlingen granskas graden av cellrester, kvarvarande DNA och sterilitet.

Användningar av decellulerade vävnader och organ finns inom vävnadsingenjörskap, regenerativ medicin och dermatologi. Dekellulerade ECM-skal används som biomaterial eller scaffold för recellulering med patientens egna celler, vilket kan förbättra biokompatibilitet och funktion. Källor inkluderar djurvävnad (t.ex. porcink och bovin) samt mänskliga vävnader; vanliga exempel är decellulerade organ som hjärta, lungor, lever och njurar samt decellulerad dermis och tarm-submukosa (SIS). Behandlingarna är föremål för forskning och klinisk utveckling, med fokus på standardisering, sterilitet och effektiva recelluleringstekniker.