Centrifugeringar

Centrifugeringar är processer där centrifugalkraft används för att separera blandningar efter densitet. Genom snabb rotation tvingas partiklar av olika storlek och densitet att sedimentera olika mycket. Centrifugeringar används inom biologi, kemi och kliniska laboratorier för att avlägsna eller koncentrera ämnen och för att separera olika komponenter i ett prov.

Principer: Den kraft som verkar kallas relativ centrifugalkraft (RCF eller g) beräknas från rotationshastighet och avstånd till centrum. Partiklars sedimentation beror på storlek, densitet, mediumdensitet och viskositet. Svedberg-enhet (S) beskriver hur snabbt en partikel sedimenterar.

Typer: differentialcentrifugering följer sedimentationen av olika komponenter; gradientcentrifugering använder en densitetsgradient för bättre separation; ultracentrifugering uppnår mycket höga g-värden och används för mindre sediment; mikrocentrifugering används för små volymer; analytisk och preparativ centrifugering skiljs ofta åt.

Användningar: isolering av organeller, DNA, RNA, proteiner, viruspartiklar, plasmafraktionering och analyser i klinik eller forskning.

Praktiska hänsyn: korrekt balansering av rotorn är avgörande; val av rotor och provkärl, rätt RPM och tid, temperaturkontroll och regelbundet underhåll. Fel kan leda till rotorbrott eller provförluster.

Historik och sammanhang: centrifugeringar har utvecklats under 1900-talet med pionjärer som Theodor Svedberg. Moderna system inkluderar automatiserade rotorer och gradienttekniker som möjliggör mer precisa separationer.